Pension nästa

Har meddelat berörda på min arbetsplats, så nu är det definitivt. Hurra! Så underbart.

Det finns de som inte vill sluta jobba för att de inte vet vad de ska fylla sina dagar med. Till dem hör inte jag. Frågan som är min ständiga följeslagare är hur jag ska hinna med allt jag vill göra innan jag dör. Jag behöver minst tjugo år till, med de vitala funktionerna intakta, och det är ju tyvärr inget man kan beställa. Dessutom kanske jag behöver trettio år, tidsåtgång i framtiden är svår att uppskatta. 

Oavsett så ska jag börja leva det ultimata livet till sommaren.

Om jag lever och har hälsan då, är väl bäst att tillägga, med tanke på godtyckligheten i tillvaron. Man kan ju bli allvarligt sjuk närsomhelst. I synnerhet när man är i den här åldern. Dö plötsligt kan man också göra, det är inte helt ovanligt har jag fått erfara.

Alltså gäller det att gå i pension innan det är för sent. Ska ändå vänta till vårterminen är avklarad, plikttrogen som jag är. Lärare går inte i pension mitt i läsåret, så är det bara. Eleverna kan ta illa upp, eller vad orsaken nu är. Och skolledningen får det besvärligt som måste rekrytera ny personal i november eller januari, till exempel. Att jag kanske dör innan jag får gå i min efterlängtade pension får komma i andra hand, helt enkelt.

Vidare räknar jag på sannolikheten att jag fortfarande lever i juni, och den är ganska stor ändå.

Sju månader kvar!

Benny och Britta med hjälp av AI

Länge sedan sist, jag vet. Mycket på jobbet och barnbarnen har förökat sig. Tog därför hjälp av AI för att skriva fortsättningen på berättelsen om Benny, Britta, Vera och Hans. Så jäkla smart, tänkte jag tills jag såg resultatet. I AI:s förslag står mina kära låtsaskompisar på en random kaj och spanar ut över havet och har en obegriplig konversation som inte alls stämmer med deras personligheter. BÄÄÄD, som mitt fyraåriga barnbarn skulle säga.

Början:

Benny drog jackan tätare om sig när vinden svepte över den lilla hamnen. Britta stod bredvid och stirrade ut mot horisonten, där molnen samlades som mörka väggar. Vera satt på en trälåda och ritade något i sitt anteckningsblock, medan Hans gick fram och tillbaka med mobilen tryckt mot örat.

”Det är nu eller aldrig,” sa Britta plötsligt, med blicken fortfarande fäst vid havet.

Benny suckade. ”Vi vet inte ens om båten kommer i tid.”

Hans avslutade samtalet och vände sig mot dem. ”Den kommer. Jag har pratat med kaptenen. Men vi måste bestämma oss – följer vi planen, eller gör vi det på vårt sätt?”

Vera lade ner pennan och log svagt. ”Planen är trygg. Vårt sätt är farligt. Men farligt är ibland det enda som fungerar.”

Vilken båt? Vilken plan? Vad håller de på med? Varför samarbetar de helt plötsligt?

Nej, här gick AI bet. 

Bad om en dikt om Benny och Britta istället, med orden kärlek, frustration och tomhet inkluderade, eftersom de orden kom upp när jag tänkte på deras relation.

Denna dikt ramlade fram:

Benny och Britta – Skuggornas vals

I nattens djup föddes en kärlek så skör,
men mörkret tog över, och ljuset förgör.
De famlade blinda i stormarnas dån,
två själar som brann, men förtärdes av hån.

Frustrationens klor rev i hjärtats vävnad,
orden blev vapen, och tystnad blev nävnad.
De ropade ut, men ekot var grått,
ett liv utan mening, en tomhet så rått.

Och när gryningen kom, var allt redan slut,
två skuggor som dansar där solen gått ut.

Gillar titeln; Benny och Britta - Skuggornas vals Visst sjunger det om den? Första versraden faller mig också på läppen, deras kärlek var säkert skör i början, och jag kan även relatera De famlade blinda i stormarnas dån till Benny och Britta, om man förpassar sig några år in i deras relation. 

Ordet frustration kommer dock inte in bra. Det förstör totalt den lilla rytm som finns i början. Och vävnad och nävnad? Här kan vi snacka nödrim! Vad är ens nävnad? Ordet existerar inte, enligt SAOL.

Vidare: ett liv utan mening, en tomhet så rått. Uruselt.

Slutligen: Solen går inte ut, den går ner. Låter som om Google translate varit i farten.

Summa summarum: AI håller inte måttet. I andra sammanhang kanske, men inte när det gäller Benny, Britta, Vera och Hans.

Nej, de är inte döda

Långt därifrån. Både Britta och Vera har haft en mycket intressant och vederkvickande sommar.

Ni vet känslan när man blivit dumpad och just kommit ur chockfasen? När ilskan rinner till med en jäkla syra och bokstavligen bär en genom fas 2? Alltså, jag gillar den fasen så mycket bättre än fas 1. Upplevelsen att gå från det anemiska och andefattiga tillståndet i chockfasen till det renodlade ursinnet och raseriet i efterföljande fas är i sanning livgivande. Att bli dumpad låter inte roligt, men jag kan tycka synd om människor som aldrig fått uppleva det. Jag inser (absolut) att livslånga kärleksrelationer har sina fördelar - men de går miste om! Något de i och för sig antagligen är lyckligt ovetande om.

Ändå sorgligt på något vis.

Om inte min dator varit inlämnad för reparation i detta nu skulle jag berättat ALLT om Brittas och Veras sommar. Men det är för jobbigt att skriva på mobilen. För övrigt är det andra gången på kort tid som datorn är inlämnad och jag hoppas innerligt att de inte lyckas laga den och ger mig en ny istället. Garantin gäller nämligen fortfarande och vad är det för skitdator som efter reparation nummer ett bara håller i några dagar? När jag kom tillbaka frågade jag om det inte var lika bra att ge mig en ny och fick då veta att det får jag inte förrän de skickat in den på reparation (av samma fel) tre gånger. Är det rimligt att de ska behöva misslyckas med att fixa felet TRE gånger innan de ger mig en ny? Och att jag ska behöva vara utan min dator i 3x3 veckor?

Jag tycker inte det.

Och så ringer Vera

Du milde himmel!

Eller som en skänk från ovan om man betänker att Britta behöver något nytt att fokusera på. Med lite tur skulle denna påringning kunna ta henne ur chockfasen som hon verkar ha fastnat i. Men Britta blir nervös såklart. Hon har ju gjort grejer med Veras kille, den där Hans. Har han berättat för Vera eller varför ringer hon?

'Nej, men hej, Vera!' 

’Hej’, svarar Vera, och det är tydligt att något har hänt. Den ödesmättade rösten. Hejet utan utropstecken.

’Vad roligt att du ringer!’ fortsätter Britta, som varken har tid att känna efter vad hon känner, eller tänka igenom hur hon ska svara. Så kan det vara när man får oväntade samtal. Pang på, bara. 

'Hans har dragit.' 

Och nu blir det tyst, för vad ska Britta svara på det? 

'Oj, då', kläcker hon till sist ur sig. 'När hände det här?'

'I förrgår.' Vera hulkar i andra änden.

'Näe?! Benny drog i lördags!' utbrister Britta. 'Vilka är oddsen? De känner ju inte ens varandra.'

'Jag tror att Hans haft någon annan vid sidan av mig', fortsätter Vera, döv inför Brittas umbäranden.

'Men tror du verkligen det? Han verkar inte vara sån, skulle jag säga.'

'Av någon anledning dras jag alltid till män som bedrar mig!'

'Jaså, gör du det?' Brittas puls är på väg ner, Vera verkar inte veta.

'Ja, så jag har väl mig själv att skylla', snörvel, snörvel.

Britta kan inte påminna sig att hon någonsin hört Vera gråta och känner en närhet till henne hon inte upplevt förr. 'Nej nej, det är inte ditt fel! Hur skulle det kunna vara det? Om han har bedragit dig så är det han som har gjort fel.'

'Jo, men varför drar jag alltid till mig skitstövlar?'

'Benny har också varit otrogen, flera gånger', tröstar Britta.

'Va? Och du har inte kickat ut honom?'

'Nej, det har jag inte ...' Hans tränger sig på i Brittas huvud; hans ena hand i hennes nacke, hans andra i svanken. 'Är inte otrohet något som drabbar alla förr eller senare? Jag läste någonstans att var tredje vuxen svensk varit otrogen på en julfest, vilket i och för sig låter konstigt, men det säger väl ändå nåt?'

'På en julfest? Var läste du det?' Vera gråter inte längre.

'Oj, det kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag tänkte att det lät rimligt. För det är ju i sanningens namn ganska lätt hänt.' Britta hämtar andan. 'Och den där Hans ska du inte sörja för han verkade inte vara mycket att ha, om jag får säga vad jag tycker.'

'Han var jättefin!' 

'Man är blind när man är förälskad, glöm inte det.' Britta flyttar mobilen till andra örat. 'Kom hit på en fika! Jag ska bara fixa lite, men om en timme?'

Vera tackar ja och Britta är ur chockfasen. Nu far hon runt och röjer kvarlämnade tallrikar, glas och kaffemuggar. Sen kommer hon dra isär gardiner och dra upp persienner. Förhoppningsvis kommer hon också få av sig pyjamasen och på sig något lämpligare innan Vera kommer. 

Eller så hinner hon inte ordna till vare sig hemmet eller sig själv, vilket kanske vore det bästa. 

Försommar

Det är så vackert ute. I vägrenen på andra sidan gatan trängs hundkex med smörblommor, lättsamt vajande i vinden. Vid brevlådan är pionen på väg att slå ut och liljorna intill står näst på tur med sina sprickfärdiga knoppar.

Det hjälper dock inte ett smack. 

Britta kan inte njuta av årets vackraste tid för hon har fortfarande inte fått svar från Benny på sms:et hon skickade. Hon är, med andra ord, berövad på både sin kärlek, som hon aldrig trodde skulle agera så här irrationellt, och på årets försommar. När alla normala människor är ute tillsammans och njuter av blomdoft och sommarvind mot huden, är hon inomhus och förbannar det skarpa ljuset som tränger in eftersom det påminner henne om det ljus Benny tagit ifrån henne.

Ungefär så.

För Benny har helt enkelt bara skitit i att svara. Utan minsta förklaring.

Britta blir arg när hon tänker på det, men spenderar mer tid i känslor av vanmakt och frustration. Hon går omkring i pyjamas dygnet runt, äter direkt ur kylskåpet och lämnar kladdiga kaffekoppar och glas överallt. Usch, får man god lust att utbrista. Två och ett halvt dygn har gått och man undrar så smått hur länge hon ska befinna sig i den här fasen? Benny kanske inte hör av sig på veckor, ska hon då vara instängd hela sommaren? Har hon inte ett jobb att sköta? Vänskapsrelationer att underhålla?

Inte för att hon brukar lyssna på mig, men:

Skärp dig, Britta! Fokusera på det du har och inte på det du inte har!

Vad nu?

Ja, det undrar Britta också. Vad var det som just hände? Hennes huvud är fullt av overkliga bubblor, små och skrämmande. Något är för alltid förändrat, hälsar de. Samtidigt som måsjävlarna fortsätter att skrika utanför fönstret, som om inget hänt. Ett vinddrag, och rullgardinen smäller till fönsterkarmen. Brittas mobil far i golvet och räddas av mobilskalet i plast. 

Aldrig förr har Benny klickat bort henne mitt i ett samtal, och inte i slutet av ett heller. Man gör bara inte så! Det har de inte ens behövt prata om, det är en självklarhet. Det är också en självklarhet att lyssna på varandra när man är i en relation. Även när det är besvärligt. Saker som händer kan vara svårsmälta, ja, men då krävs det att man kommunicerar. 

Man kan inte bara dra. 

Man kan inte bara klicka bort sig.

Japp, nu börjar Britta bli förbannad. Eller snarare förnärmad?

Hursomhelst.

Efter tjugo långa år tillsammans, hur i helvete kan han bara klicka bort henne? Det är så Britta tänker och det ger henne välbehövlig energi.

'Släpp!' knappar hon in på mobilen i ett meddelande till sin vapendragare. Ett råd i tiden. Varför haka upp sig på grejer när man kan släppa och gå vidare?

Britta inser att meddelandet är väl kortfattat och dessutom kan uppfattas som kyligt (om Benny visar det för någon annan) och skriver vidare: 'Jag förstår att min bekännelse kom som en chock, men nu behöver du gå vidare. VI behöver gå vidare. Ur det som hände kommer något gott komma, jag är säker på det.'

Hjärta. 

Alltså, hon avslutar med ett hjärta. Det röda. Hon har en arbetskamrat som använder det blå hjärtat och det ger ju ett fasligt kyligt intryck. Britta fryser till varje gång hon ser det. Och Benny är hennes stora kärlek, eller i alla fall kärlek, så ett rött hjärta passar även om det kan verka överdrivet när man aldrig annars skickar röda hjärtan.

Hursomhelst! Frågan är nu om Benny kommer falla för detta något i tonen annorlunda sms?

Annars vet jag inte.

Svart som natta

Och vad gör Britta? Jo, hon ringer Benny i sitt mest sårbara tillstånd. Min manual till trots. Uppenbarligen skiter hon i den.

’Hej, var är du?’ Brittas hjärtslag ekar i huvudet. Hon trycker mobilen hårt mot örat.

’Hur så?’ svarar Benny. Han låter inte arg, snarare undrande vilket ger Britta en välbehövlig skjuts.

’Det är klart att jag undrar!’ 

Men Benny berättar ändå inte var han är. Istället blir det tyst i luren. Knäpptyst. Britta hör inte ens Bennys andetag, hur mycket hon än anstränger sig för att identifiera dem.

'Hallå?'

'Jag är här.'

’Kan du inte komma hem?’ piper hon. 

Benny svarar nej, bara ett lågmält men tydligt nej, inget mer. Britta känner hur paniken inom henne växer. Han låter så klar över sitt nej, som om han kommit fram till ett vägskäl och vet vilken väg han ska ta nu. En väg som inte leder hem.

’Imorgon då?’

’Nej.’

’Jag ska aldrig mer vara otrogen, jag lovar.'

’Det spelar ingen roll.’

Det är återigen tyst i telefonen. En lång stund. Det enda Britta vet är att samtalet inte får ta slut.

’Vad är det som inte spelar roll?’

’Ingenting spelar längre någon roll.’

’Det låter som något vi verkligen behöver prata om!’

’Nej.’

’Vadå 'nej'?’

’Nej. Jag känner bara ett stort nej.’

’Det kan man göra, absolut. Då är det bra att prata om det så att man förstår vad ens nej står för, eller hur?’

’Nej, det har jag inget behov av, och jag behöver gå nu.’

'Gå nu?'

'Hej då', säger Benny och sen klickar han bort henne. 

Manual för Britta

Kris och katastrof råder. Nu gäller det att sitta still i båten, Britta. Ha is i magen. Bli inte desperat. (Inte så att det syns, i alla fall.)

Ångesten är vad den är, men håll i hatten och rid ut stormen. Gå in i klädkammaren och släck lampan. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Ge känslorna fritt utlopp, låt dem äga dig, men inte mer än trettio minuter tops.

Bete dig med värdighet. Gör saker. Rör på dig. 

Drick vatten.

Framförallt; ring inte Benny. Låt honom komma till dig.

Fy fan alltså

Britta vaknar med ett ryck. Dagsljuset silar in mellan persiennerna, det är morgon och hon har sovit. Kroppen; ett minfält att hantera. Tryck över bröstet, stickningar i händerna, blytunga ben och surr i öronen. Ett mörker som bokstavligen hotar att sluka henne. 

Hon kravlar ur sängen och går fram till spegeln som de en gång köpte på en auktion; en dag mitt i sommaren, ute på landet. Nunan som möter henne har inget existensberättigande. Den, och kroppen som hör till, borde ligga död och begraven sen länge. Hon studerar sig själv, noggrant, följer varje rynka, noterar hudens grå och blå skiftningar, och hon förstår varför Benny lämnat henne.

Paniken sköljer genom Britta och hon står som bredvid och förstår inte varför. Så himla viktig är inte Benny. Hon var kär i början, men hur trött har hon inte varit på honom från tid till annan? Hon är den sortens människa som inte har så stort behov av en man. Inte av så mycket annat folk heller. Hon är en fri fågel. En självständig fri fågel.

Som kroknar en aning nu, måste man ändå säga. Kanske för att det är skillnad på att lämna och att bli lämnad? När man blir lämnad har man inget att säga till om, man är helt utlämnad till den andres nyckfullhet och dåliga omdöme. För det går inte att tvinga någon att stanna, det inser Britta och det kan vara ur den vissheten som ångesten springer. 

Att hon blivit avvisad kanske också har med saken att göra. Inte för att det är så farligt, egentligen, men det kan riva upp sår från barndomen. Britta blev förvisso inte avvisad som liten, men man vet aldrig hur psyket fungerar, det beror på så många olika faktorer. Framförallt gener. Sammantaget är det för komplext för att vara möjligt att reda ut.

Måsar skriker utanför hennes fönster. Hon skulle kunna döda dem. Hundra procent.

Ska man vara ärlig eller inte?

Benny står där han står, utelåst. Mellan stenplattorna, som de sedan länge tänkt byta ut mot sån där snygg skiffer, skjuter ogräset upp som vildar på rövarstråt. Han ser Britta komma ner för trappen och ropa något, men hör inte vad. Han kan förstå att hon blev upprörd, men det var ju så länge sen. Och visst har Britta rätt i att han kunde ha sagt nej, varför gjorde han inte det? Susanne borde han verkligen inte gett efter för. Han tyckte aldrig om henne, försökte till varje pris undvika att komma i hennes väg. Agge, däremot, henne kan han inte ångra ens om han försöker. De andra; det var som det var, han hade svårt att säga nej. Inte mer med det. Någon gång var det väl också han själv som tog initiativet, trots att han visste att det inte skulle kännas så bra efteråt. 

'Jag har också varit otrogen.' Britta står i altandörren och vinkar in Benny. 'Kom in, det är kallt.'

När Benny inte rör på sig tar Britta tag i hans jackärm och manar på honom. 'Jag ska berätta allt, det är inget du behöver oroa dig för.' Hon släpper inte ärmen förrän han står vid soffan. 'Sätt dig!'

Benny står kvar.

'Jag förstår om det här kommer oväntat, men det var ett misstag och det är över. Tro mig, det betydde ingenting.' 

Brittas lättnad är obeskrivlig. Äntligen kan hon säga sanningen. Äntligen ska all skit fram i ljuset och ut ur huset! Varför har det tagit så lång tid att inse något så självklart? Ska man behöva fylla sextio för att förstå det mest basala om hur man ska leva sitt liv?

'Har du varit otrogen?'

'Benny! Det betydde ingenting.' 

'När?'

'Sätt dig ner, snälla. Vi behöver prata i lugn och ro.'

Benny står kvar.

'Det var för ett tag sen, men det spelar ingen roll, för det är över nu.'

'Vem?'

'Det spelar ingen roll.'

'Är det någon jag känner?'

Britta suckar. 'Ja, om vi nu ska vara helt ärliga mot varandra, och det ska vi ju, så var det han Hans, Veras nya. Men det spelar ingen roll!'

'Hans? Ingen roll? Det spelar väl en JÄVLA roll! 

Britta tar ett steg baklänges. 

'Om du låter mig berätta kommer du förstå att det inte spelar någon roll. Det betydde ingenting och dessutom var det katastrofalt ... dåligt. Han var klumpig och ... ja, jag vet inte varför det hände överhuvudtaget.'

'Men det hände?'

Britta ser på Benny. Han står fortfarande och han har inga planer på att sätta sig ned. Svarar hon fel nu kommer han gå och inte komma tillbaka, det ser hon på honom.

'Nej, det hände inte.' Britta fäster blicken på Bennys panna. 'Det hände inte för det blev aldrig nåt.'

En sanning med modifikation, men vem vet vad som hände i det där jävla materialrummet? 

'Var han här, hemma hos oss?'

'Nej, nej, nej. Han kom till biblioteket och vi gick in i materialrummet för att leta efter en bok.'

Från och med nu ska hennes och Bennys relation bygga på sanning och ärlighet. Öppen kommunikation. Hon vill förklara för Benny vad bra det kommer bli, men först måste hon få honom att fatta att det som hände var fullständigt obetydligt för henne.

'Det betydde verkligen ingenting.'

Och nu går Benny. Han klampar upp för trappen på ett sätt som är helt olikt honom och Brittas känsla av eufori byts raskt ut mot ren och skär skräck. 

'Jag vill bara vara ärlig mot dig!'

Tre minuter senare lämnar Benny deras lilla radhus bakom sig, med en resväska och de kläder han går och står i. Kanske åker han till sin nittioåriga pappa. 

Vad som händer härnäst har jag ingen aning om, men nu vet vi i alla fall vad som hände när Britta berättade.

Benny drog.